Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/480

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

438

unga damens halsstarrighet. Hon härstammar från en styfsint slägt, och jag har letat ur Crèvecœur att hon fattat en romanesk böjelse för en ung väpnare, hvilken lär ha gjort henne stora tjenster under resan.»

»Ha!» sade konungen; »en bågskytt vid min lifvakt vid namn Quentin Durward?»

»Just densamme, tror jag; han blef tagen på samma gång som grefvinnan, då de reste tillsammans nästan ensamma.»

»Nå, vår Herre och vår Fru, och St. Martin och St. Julianus vare alla prisade!» sade konungen; »och lof och ära åt den lärde Galeotti, som läste i stjernorna, att denne ynglings öde var förknippadt med mitt! Om flickan är så fäst vid honom, att hon kommer att bli gensträfvig mot Burgunds befallning, så har denne Quentin verklligen varit mig till stort gagn.»

Efter hvad Crèvecœur nämnde, sire, så tror jag det är anledning att förmoda, att hon kommer att bli tillräckligt hårdnackad; dessutom lär väl den ädle hertigen sjelf, oaktadt hvad ers majestät suppositionsvis behagade antyda, sannolikt ej gerna afsäga sig sin sköna kusin, med hvilken han så länge varit förlofvad.»

»Hm!» sade konungen; »men ni har aldrig sett min dotter Johanna — en uggla, min vän, en riktig nattuggla, som jag kan skämmas ögonen ur mig för! Men låt honom bara vara förståndig och gifta sig med henne, och jag ger honom gerna lof att förälska sig i det vackraste fruntimmer i Frankrike. — Men har ni nu för mig yppat allt, som er herre gömmer i sitt sinne?»

»Jag har meddelat er, sire, alla de punkter, hvilka han nu är mest böjd för att påyrka: men ers majestät vet väl, att hertigens lynne är likt en strid ström, som endast framflyter stilla så länge den ej möter något motstånd, och det är omöjligt att förutse, hvad som kan bringa honom i raseri. Skulle likväl bestämdare bevis på ers majestäts intriger — förlåt uttrycket, men tiden skyndar och tillåter icke att välja ord — med lütticharne och Wilhelm de la Marck oförmodadt komma i dagen, så kunde utgången blifva förskräcklig. Underliga rykten äro gängse derifrån — det sägs att de la Marck gift sig med grefvinnan Hameline.»