»Den gamla fjollan var så galen i att gifta sig, att hon skulle emottagit sjelfva satans hand», sade konungen; »men det förvånar mig mer, att de la Marck, så djur han är, velat ha henne.
»Det säges äfven», fortfor des Comines, »att ett sändebud eller en härold å de la Marcks vägnar är på väg till Peronne, hvilket är tillräckligt för att göra hertigen utom sig af raseri, och jag hoppas han ej har några bref eller dylikt att uppvisa från ers majestät.»
»Bref till en Vildgalt!» svarade konungen. — »Nej, nej, herr Philip, jag är inte så dum att kasta perlor för svin. All beröring jag haft med den besten, var genom budskickningar, hvartill jag alltid använde så låga slafvar och landsstrykare, att deras vittnesmål ej ens skulle gälla i en ransakning om plundringen af ett hönshus.»
»Det återstår mig således blott», sade Comines, i det han steg upp för att taga afsked, »att ännu en gång uppmana ers majestät, att vara på sin vakt och handla efter omständigheterna, men framför allt att undvika att mot hertigen föra ett språk, som bättre torde öfverensstämma med er värdighet än med er nuvarande belägenhet.»
»Om min värdighet», sade konungen, »skulle blifva mig besvärlig, hvilket den sällan gör, så länge jag har vigtigare intressen att tänka på, så har jag ett osvikligt medel mot det uppsvällande högmodet; jag behöfver blott titta in i ett visst förfallet kabinett, herr Philip, och tänka på Carl den Enfaldiges död, och det botar mig lika radikalt, som ett kallt bad afkyler en feber. — Och nu, min vän och varnare, måste du redan gå? Den tid måste komma, då du tröttnar att hålla föreläsningar i statskonst för den burgundiska tjuren, som är ur stånd att fatta dina enklaste förnuftsskäl — om Ludvig af Valois då lefver, så har du en vän vid franska hofvet. Sannerligen, min Philip, blefve det ej en välsignelse för mitt rike, om jag någonsin kunde tillegna mig dig, som med djup insigt i statssaker förenar ett samvete, som vet att skilja mellan rätt och orätt; ty så sant mig Gud, den heliga jungfrun och St. Martin hjelpe, Balue och Olivier ha hiertan af sten, och mitt lif förbittras af samvetsagg och botöfningar för de brott, de komma mig att begå. Du Philip, som är i besittning af närvarande och förflutna
