ANDRA KAPITLET.
Vandraren.
Nå då skall hela verlden bli mitt ostron,
Som jag vill öppna med mitt svärd.
Shakespeare.
et var en härlig sommarmorgon, innan solen
ännu hunnit upphetta den af morgondaggen
afkylda luften, som en yngling, kommande
från nordost, nalkades ett vad i en å, som
utföll i floden Cher, i grannskapet af det kungliga slottet
Plessis-les-Tours, hvars många, mörka torn reste sig i
bakgrunden öfver den vidsträckta skog, hvaraf de voro
omgifna. Denna skog innefattade en kunglig jagtpark,
omgärdad med en inhägnad, som på medeltidslatin kallades
plexitium och som gifvit namnet Plessis åt så många
platser i Frankrike. Det nu ifrågavarande slottet kallades
Plessis-les-Tours, för att skilja det ifrån andra af samma
namn, och låg ungefär två mil söder om hufvudstaden i
det gamla Touraine, hvars rika slättbygd blifvit kallad
Frankrikes trädgård.
På motsatta stranden af ofvannämnda å, som var mycket upphöjd öfver den, hvilken fotgängaren närmade sig, stodo två män, hvilka tycktes inbegripna i ett lifligt samtal, under det de tid efter annan gåfvo akt på hans rörelser.
Ynglingen tycktes vara omkring nitton eller tjugu år, och att döma af hans yttre, som i hög grad talade till hans fördel, var han icke någon inföding af det land, hvari han nu befann sig. Hans korta grå rock och benkläder voro snarare af flandrisk än fransk snitt, och hans
