10
sprättiga blå mössa med jerneksqvisten och örnfjädern angaf honom som en skotte. Hans drägt var snygg och ordnad med sorgfälligheten hos en yngling, som vet sig hafva ett hyggligt utseende. På ryggen bar han en rensel, som tycktes innehålla hans lilla packning, och hade på venstra handen en falkenerar-handske, men utan fogel, medan han i den högra höll en stadig jagtpåk. Öfver hans venstra skuldra hängde ett broderadt skärp, som uppbar en liten skarlakansröd sammetsväska, sådan som då för tiden brukades af förnäma falkenerare för att förvara maten åt deras falkar och andra saker, som erfordrades vid denna mycket omtyckta jagt. Korsvis öfver detta gick ett annat axelgehäng, som uppbar en jagtknif, och i stället för de då brukliga höga ridstöflarna hade han halfstöflar af hvitgarfvadt hjortskinn.
Ehuru hans växt ännu ej nått sm fula utveckling, var han likväl lång och smärt, och spänstigheten i hans gång visade, att en fotresa var honom mer ett nöje än en möda. Hans hy var ljus, ehuru något förmörkad, antingen af den främmande solens inflytande, eller emedan han i sin hembygd ständigt varit utsatt för fria luften.
Hans anletsdrag, utan att just vara regelbundna, voro öppna, fria och behagliga. Ett halft leende, som tycktes härröra från ungdomens lyckliga sorglöshet, visade emellanåt en jemn och hvit tandrad, under det hans glädjestrålande blå ögon fäste sig vid hvarje mötande föremål med en blick, som uttryckte godlynthet och beslutsamhet. Med en för hvar och en afpassad åtbörd besvarade han de få resandes helsningar, som i dessa farliga tider läto se sig på vägen. Den kringvandrande lansknekten, till hälften soldat, till hälften stråtröfvare, mätte ynglingen med ögon, som ville han afväga utsigten till byte mot faran af ett förtvifladt motstånd, men läste sådana tecken till det senare i fotgängarens oförfärade blick, att han utbytte sin brottsliga afsigt mot ett kärtft »god morgon, kamrat!» hvilket den unge skotten besvarade med en lika martialisk, ehuru mindre trumpen ton. Den vandrande pilgrimen eller tiggarmunken besvarade hans vördnadsfulla helsning med en faderlig välsignelse, och den mörkögda bondflickan säg sig om efter honom, en god stund efter det de gått förbi hvarandra och utbytt ett glädtigt god morgon.
