474
»Visa honom en vapensköld och låt honom uttyda den på sitt eget sätt»; sade hertigen; »och om han ej lyckas, så lofvar jag honom, att hans rygg skall bli röd, azur och svart.»
»Här», sade den burgundiske härolden, framtagande ett stycke pergament ur fickan, »är en rulle, hvarpå jag af vissa skäl föranleddes att efter min ringa förmåga teckna en gammal vapensköld, och jag ber min brorder, om han verkligen tillhör det aktningsvärda kollegiet i Regensburg, att uttyda den i passande termer.»
Le Glorieux, som tycktes vara särdeles road af denna undersökning, hade vid detta lag makat sig fram tätt inintill de båda härolderna. »Jag vill hjelpa dig, hedersvän», sade han till Rouge-Sanglier, då denne hopplöst betraktade pergamentet. »Mina nåder och herrar, detta föreställer en katt, som tittar ut genom fönstret på en mjölk-kammare.»
Detta infall väckte ett allmänt skratt och lände så tillvida till Rouge-Sangliers fördel, som det föranledde Toison d'Or, hvilken harmades öfver en så vanvördig misstydning af hans teckning, att förklara det vara den vapensköld, som den frankiske konungen Childebert antog, sedan han tillfångatagit den burgundiske konungen Gandemar, och att den förestälde en lo- eller tigerkatt bakom ett galler, såsom en sinnebild af den fångne fursten, hvilket allt Toison d'Or förklarade på sitt för den oinvigde obegripliga språk.
»Vid min narrkåpa», sada Le Glorieus, »om katten föreställer Burgund, så är han nu för tiden på rätta sidan om gallret.»
»Riktigt, min vän», sade Ludvig skrattande, medan de öfriga närvarande och till och med Carl sjelf tycktes förlägna öfver ett så plumpt skämt. »Jag är skyldig dig ett guldmynt, för det du vändt hvad som liknade sig till strängt allvar till det muntra skämt, hvarmed jag hoppas det skall sluta.»
»Tyst, Le Glorieux», sade hertigen, »och du Toison d'Or, som är för lärd för att vara begriplig, maka dig undan! — För fram den der skurken någon af er! — Hör på, din usling», sade han i sin barskaste ton, »vet du
