skilnaden mellan silfver och guld, utom i form af prägladt mynt?»
»Af förbarmande, ers nåd, var barmhertig emot mig! — Ädle konung Ludvig, tala för mig!»
»Tala för dig sjelf», sade hertigen — »med ett ord, är du en härold eller ej?»
»Endast för detta tillfälle!» svarade den upptäckte dignitären.
»Nå, vid St. Georg!» sade hertigen, kastande en förstulen blick på Ludvig, »vi veta ingen konung, ingen ädling utom en, som så skulle velat förnedra den ädla vetenskap, på hvilken konungamakt och adel hvila, utom den konung, som till Edward af England skickade en till härold förklädd betjent.»
»Ett sådant krigsputs», sade Ludvig, skrattande eller låtsande skratta, »kunde endast rättfärdigas genom omständigheternas tvång och vid ett hof, der då för tiden inga härolder funnos. Men fastän detta kunde gå i de råa, tjockhufvade öboerna, så kunde väl ingen med någon smula mera förstånd in ett vildsvin fallit på den tanken att spela det bildade burgundiska hofvet ett sådant skälmstycke.»
»Må hvem som helst skicka honom», utbrast hertigen i vredesmod, »så skall han återvända hem, illa tilltygad. Hitåt! — Släpa honom till torget och piska honom med stigbygelremmar och hundpiskor, tills häroldsrocken hänger omkring honom i trasor! — Pilj på Rouge-Sanglier! Hussah! Hussah! — Halloh! Halloh!»
Fyra till fem stora hundar, sådana man får se på de jagtstycken Rubens och Snyders gemensamt målat, rusade upp vid de välbekanta toner, hvarmed hertigen slöt sitt tal och började tjuta och skälla, som om ett vildsvin höll på att uppdrifvas ur sitt hide.
»Vid korset!» sade konung Ludvig, genast färdig att rätta sig efter sin farliga kusins lynne; »om åsnan påtagit vildsvinshuden, skulle jag tussa hundarne på honom för att jaga honom ur den!»
»Riktigt! Riktigt!» utropade hertig Carl, på hvars lynne för ögonblicket infallet förträffligt slog an. »Det skall ske! Koppla lös hundarne. — Hussah Talbot! Hussah
