som behöfs för att visa, att ni handlar fritt. En stor armé kunde — —»
»Verkligen göra mig fri, ville ni säga, min kära kusin?» sade konungen. »Men ni skall få bestämma antalet af de trupper, som komma att åtfölja mig.»
»Och för att undanrödja detta vackra trätofrö, så samtycker ni ju till grefvinnan de Croyes giftermål med hertigen af Orleans?»
»Kära kusin, nu sätter ni min artighet på ett hårdt prof», sade konungen. »Hertigen är min dotter Johannas trolofvade brudgum. Var ädelmodig — afstå från denna fordran, och låt oss i stället tala om städerna vid Somme.»
»Mitt råd skall tala vid ers majestät om dem», sade Carl: »och sjelf bryr jag mindre om landvinningar, än om upprättelse för lidna oförrätter. Ers majestät har tubbat mina vasaller och har nödvändigt velat förfoga öfver en af Burgunds myndlingars hand, hvarför jag fordrar, att den bortgifves inom er egen kungliga familj, eller också är vår underhandling afbruten.»
»Om jag sade, att jag gerna gör detta, så skulle ingen tro mig». sade konungen. »Döm derför, kära kusin, hur långt min önskan att göra er till viljes går. då jag, ehuru högst ogerna, säger, att så vida parterna samtycka dertill och påfvens dispens erhålles, mina invändningar ej skola blifva något hinder för det giftermål, ni föreslår.»
»Allt annat kan med lätthet uppgöras af våra ministrar», sade hertigen, »och vi äro ännu en gång kusiner och vänner.»
»Himmeln vare lofvad!» sade Ludvig, »som håller furstars hjertan i sina händer och nådigt leder dem till frid och försonlighet samt förekommer utgjutandet af menniskoblod. — Olivier», tillade han afsides till sin gunstling, som alltid var omkring hans person som en tjensteande bredvid en trollkarl, »hör du, säg åt Tristan att han gör kort process med den der landstrykande ziguenaren.»
