»Ni bråkar om ingenting», sade Isabella rodnande af både blygsel och harm; »det är ett bref från min olyckliga tant. Hon skrifver glädtigt, fast hennes belägenhet måste vara ryslig».
»Låt oss höra hvad Vildgaltens gemål skrifver», sade Crèvecœur.
Grefvinnan Isabella uppläste brefvet, hvari hennes tant tycktes besluten att hålla god min i elakt spel och trösta sig öfver det brådstörtade och opassande i sin förmälning med sällheten att vara maka åt en af tidehvarfvets tappraste män, som nyss genom sin tapperhet förvärfvat sig ett furstedöme[1]. Hon bad sin brorsdotter ej döma om hennes Wilhelm, som hon kallade honom, genom andras utsago, utan dröja dermed, tills hon lärt känna honom personligen. Kanske hade han sina fel, men de voro sådana som tillhörde de karakterer, för hvilka hon alltid hyst den högsta vördnad. Wilhelm var väl mycket begifven på vin, men det hade ju också hennes stamfar, den tappre Gottfrid, varit; han hade ett något häftigt och blodtörstigt lynne, men sådan var ju ock hennes bror Reinhold, salig i åminnelse; han var plump i sitt tal, men det voro ju de fleste tyskar; samt något envis och befallande, men hon trodde att alla män tyckte om att herska. Derpå följde åtskilligt mera i samma syftning, och det hela slutades med den förhoppning och anhållan att Isabella medelst brefbärarens bistånd skulle söka undandraga sig det burgundiska tyranniet och komma till sin kära fasters hof i Lüttich, der hvarje liten tvistighet rörande deras ömsesidiga arfsrätt till grefskapet lätt kunde jemkas genom Isabellas giftermål med Carl Eberson, i hvilket fall brudgummen visserligen blefve litet yngre än bruden, men detta vore enligt fru Hamelines erfarenhet en olikhet, som vore lättare att fördraga än Isabella kunde föreställa sig.
Isabella slutade här läsningen, då abbedissan med en tillgjord min anmärkte, att hon läst alldeles tillräckligt rörande dylik verldslig fåfänglighet, och grefve Crèvecœur
- ↑ Det torde knapt behöfva nämnas, att Wilhelm de la Marcks giftermål med Hameline de Croye liksom sjelfva denne dams personlighet är en dikt. Vildgaltens verkliga brud var Jeanne d'Arschel, grefvinnan af Scoonshoven.
