500
utbrast; »åt fanders med den listiga hexan! Detta förslag har en så härsken lukt som stekt ost i en råttfälla. Fy, fy, en sådan gammal lockfågel!»
Grefvinnan Crèvecœur tadlade allvarsamt sin män för hans häftighet. »Fru Hameline», sade hon, »måsté blifvit bedragen af de la Marck med ett sken af artighet».
»Han visa sken af artighet!» utropade grefven. — »Jag frikallar honom från all sådan förställning. Lika gerna kunde ni vänta artighet af en riktig vildgalt — ni kan lika gerna försöka att ligga bladguld på gammalt rostigt galg-jern. Nej — ett sådant fån hon än är, så är hon likväl ej nog gås att förälska sig i räfven, som uppsnabbat henne, och det i hans egen kula till. Men ni, qvinnor, äro allesammans hvarandra lika — fagra ord förmå allt öfver er — och jag vågar påstå, att vår vackra kusin här brinner af begär att begifva sig till sin tant i hennes narrparadis och gifta sig med vildgaltens gris».
»Jag är så långt ifrån att vara i stånd till en sådan dårskap», sade Isabella, »att jag nu med dubbel ifver längtar efter hämd på den förträfflige biskopens mördare, eftersom derigenom min faster med detsamma befrias ur den bofvens våld.»
»Det var taladt som en äkta de Croye», sade grefven; och derpå nämndes ej något vidare om brefvet.
Men det torde vara skäl omnämna, att under det Isabella uppläste tantens epistel för sina vänner, hon ej ansåg behöfligt att meddela dem ett visst post-scriptum, hvari grefvinnan Hameline, på frutimmers-manér, omtalade sina sysselsättningar och underrättade sin brorsdotter, att hon för det närvarande lagt åsido en vapenrock, broderad med de Croyeska och de la Marckska vapnen, som hon ärnat åt sin man, emedan hennes Wilhelm af politiska skäl beslutat låta andra ikläda sig hans rustning och sjelf antaga Orleans vapen med en tvärbjelke i skölden, eller, med andra ord, Dunois’ vapen. Isabella hade äfven fått en papperslapp af en annan hand, hvars innehåll hon ej ansåg vara skäl omnämna, då det blott bestod i orden: »om ni ej snart får höra talas om mig genom ryktets mun, så anse mig död, men ej ovärdig er.»
En tanke, som hon hittils förkastat såsom alldeles
