Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/552

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

510

»De lata burgundarne sofva på sina poster», hviskade Crawford. »Skynda till förstaden, Cunningham, och väck de drumliga oxarna.»

»Sök att hålla er ryggen fri under vägen», sade Durward; »ty om mina öron ej alldeles bedragit mig, så ha vi en talrik trupp mellan oss och förstaden.»

»Bra taladt, Quentin, min raska gosse», sade Crawford, »du är soldat vida öfver dina år. De göra endast halt, tills de andra fått rycka ut. — Jag skulle önska att jag hade någon kunskap om, hvar de äro.»

»Jag skall smyga mig framåt, mylord», sade Quentin, »och söka skaffa er underrättelse.»

»Gör så, kära barn; du har skarpa ögon och öron, samt en god vilja — men var försigtig — jag skulle ej vilja mista dig för mycket godt.»

Med sin musköt färdig att gifva eld, smög Quentin försigtigt framåt öfver en mark, som han i skymningen aftonen förut sorgfälligt undersökt, tills han ej blott förvissat sig om, att han var i närheten af en stor truppmassa, som gjort halt nästan midt emellan konungens högqvarter och förstaden, utan äfven, att en mindre afdelning ryckt ännu längre fram och var helt nära intill honom. De tycktes hviska sinsemellan, liksom de varit villrådiga, hvad de vidare skulle göra; tills slutligen två eller tre framskjutna poster från den mindre afdelningen närmade sig honom på två spjutlängders afstånd. Som Quentin insåg, att det nu var omöjligt att obemärkt draga sig tillbaka, ropade han högt: »Qui vive?» och besvarades med ett: »Vive Li—Li—ège—c'est à dire», tillade talaren, rättande sig, »Vive la Françe!»

Quentin afsköt genast sin musköt med den påföljd, att en man föll, och skyndade derefter tillbaka till sin trupp, under en på måfå riktad, smattrande gevärseld, som utvisade, att den fiendtliga kolonnen var ganska talrik.

»Förträffligt, min raska gosse!» sade Crawford. »Och nu, mina bussar, låt oss draga oss tillbaka in på gården — de äro för många att handskas med på öppna fältet.»

De drogo sig följaktligen tillbaka till gården och trädgården, der de funno allt i bästa ordning och konungen färdig att stiga till häst.