»Hvarthän, sire?» sade Crawford; »ni är säkrast här hos ert eget folk.»
»Nej, det går inte an», svarade Ludvig. »Jag måste genast till hertigen för att öfvertyga honom om vår redlighet i detta kritiska ögonblick, eljest få vi väl både lüttichare och burgundare på halsen.» Svingande sig i detsamma upp på hästen, befalde han Dunois att taga befälet öfver de trupper, som voro förlagda utom huset, och Crawford att med sina bågskyttar och de öfriga hustrupperna försvara huset och dess inhägnader, samt tillsade dem att låta framföra två nickhakar och två fältslangor, hvilka de lemnat en half mil bakom sig, samt under tiden tappert försvara sina poster, men ej på något vilkor rycka fram, om de också vunne aldrig så stora fördelar. Sedan han utdelat dessa befallningar, red han bort till hertigens högqvarter, åtföljd af en obetydlig eskort.
För det rådrum man vunnit att verkställa alla dessa anordningar, hade man att tacka den lyckliga omständighet, att Quentin ihjelskjutit husets egare, hvilken tjenade som vägvisare åt den mot detsamma utsända kolonnen, hvars anfall sannolikt lyckats, om det skett genast.
Durward, som på konungens befallning åtföljde honom till hertigen, fann den senare i en sinnesstämming, som nästan satte honom ur stånd att fullgöra en befälhafvares pligter, ehuru detta aldrig varit nödigare än nu, då, utom den rasande strid, som pågick i förstaden på arméns venstra flygel, och anfallet mot konungens högqvarter i centern, en tredje, de båda föregående till antalet öfverlägsen, lüttichsk kolonn utryckt genom en aflägsnare bresch och, på endast af den sjelf kända vägar, öfver åkrar och vingårdar, kastat sig på den burgundiska härens högra flygel, hvilken, förskräckt af deras fältrop: vive la France! och Denis-Montjoie! blandadt med ropen Liège! och Rouge Sanglier! samt misstänkande förräderi å sina franska bundsförvandters sida, endast gjorde ett svagt och ofullkomligt motstånd.
Hertigen fradgade af raseri, svor och förbannade sin länsherre och hela hans följe, samt skrek, att man utan åtskilnad skulle skjuta på alla fransmän, vare sig svarta eller hvita — härmed syftande på de skärp, hvarmed
