Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/558

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

516

intagit, och det bruk, han gjorde af sin förfärliga klubba, föranlät flertalet af de angripande att söka mindre farliga anfallspunkter än den, som försvarades af en så fruktansvärd motståndare. Men Quentin, som bättre kände den vigt som fästes vid segern öfver denne fruktansvärde motståndare, kastade sig af sin häst vid foten af breschen, lemnade åt det ädla djuret, hertigens af Orleans gåfva, att på egen hand leta sig fram genom stridstumultet, och besteg grushögarne för att mäta sig med Ardennernas Vildgalt. Liksom han anat hans afsigt, vände sig denne mot honom med upplyft klubba, och de skulle just drabba samman, då triumfrop, blandade med skrän af förtviflan, förkunnade, att de belägrande inträngde i staden på en annan punkt, bakom breschens försvarare. Vid dessa hemska ljud öfvergaf de la Marck breschen, och i det han medelst rop och hornsignaler samlade omkring sig deltagarne i sitt öde, sökte han verkställa sitt återtåg åt den del af staden, hvarifrån han kunde undkomma till andra sidan af Maas. Hans följeslagare utgjorde en manstark trupp väl disciplineradt folk, som, aldrig hafvande skänkt pardon, voro beslutna att ej heller begära någon och som i detta förtviflans ögonblick ordnade sina leder så, att deras front upptog hela bredden af gatan, hvarigenom de långsamt drogo sig tillbaka, allt emellanåt bjudande spetsen åt sina förföljare, af hvilka många började söka en säkrare sysselsättning genom att bryta sig in i husen för att plundra. Det är derför sannolikt, att de la Marck skulle lyckats undkomma, eftersom hans förklädnad dolde honom för dem som föresatt sig att vinna ära och makt genom att afhugga hans hufvud, om han ej blifvit så hårdt ansatt af Quentin, Balafré samt några af dennes kamrater. För hvar gång lansknektarne gjorde halt, uppstod en ursinnig strid mellan dem och bågskyttarne, och i hvarje handgemäng uppsökte Quentin de la Marck; men denne, som nu endast var betänkt på att undkomma, tycktes vilja undvika en tvekamp. Förvirringen var nu allmän öfverallt. De för en tygellös soldatesks sjelfsvåld blottstälda qvinnornas och invånarnes jämmer- och klagorop ljödo förfärligt gält genom stridsbullret. Det var smärtan och förtviflan, täflande med raseriet och våldet om, hvilkenderas stämma skulle vara högljuddast.