det lyckliga parets »femton vänner» voro inbjudna att bevittna deras förening, utan äfven bröllopsmusikanterna fortforo att, liksom i den »Gamla Sjömannen»[1] »nicka takten med sina hufvud», tills morgonen sken på dem. Vinsoppan åts i brudkammaren — strumpan kastades[2] — och man brottades om brudens strumpeband i det sälla parets närvaro, som Hymen gjort till ett kött. Den tidens författare ådagalade en berömvärd noggrannhet i att följa dess seder. De förskonade oss ej från någon brudens rodnad eller en enda brudgummens förtjusta blickar — de räknade diamanterna i hennes hår och knapparne i hans broderade vest, och slutade ej, förr än de lyckligt och väl fått hjelten och hjeltinnan i säng. Men huru föga öfverensstämmer ej detta med den blygsamma tillbakadragenhet som föranleder våra moderna brudar — ljufva, sedesamma sötungar! — att smyga sig från pomp och ståt, beundran och smicker, samt med den hederlige Shenstone
»Söka friheten på ett värdshus!»
För dessa måste onekligen en framställning af de högtidligheter, hvarmed ett bröllop i femtonde århundradet alltid firades, förekomma i högsta grad motbjudande. Isabella de Croye skulle i deras aktning stå långt under pigan som mjölkar och gör de lägsta sysslorna; ty äfven hon skulle, om det också vore i sjelfva kyrkan, afslå sin vandrande skoflickares hand, om han föresloge henne att »faire des noces», som det heter på de parisiska skyltarne, i stället för att sätta sig på taket på en diligens för att incognito tillbringa smekmånaden i Deptford eller Greenwich. Jag vill derför ej säga någonting vidare om den saken, utan smyga mig från brölloppet, som Ariosto ifrån Angelicas, lemnande det till hvars och ens välbehag att, allt efter sin fantasis ingifvelser, tillägga ytterligare enskildheter.
- ↑ Ett poem af Coleridge, hvari han låter sjömannen nödga en person åhöra hans ömkliga berättelse, vid ljudet af musiken från det bröllop, hvartill denne var inbjuden.
- ↑ Har afseende på en gammal plägsed, att, sedan bruden lagt sig, alla ljusen i brudkammaren, der brudtärnorna voro. samlade, släcktes, hvarpå bruden kastade sin strumpa i luften, och den som då fick den, skulle stå brud inom året.
