524
med hennes nyckfulla nåd — men det är för besynnerligt, huru troget dessa skottar hålla samman, ifrån lorden ända ned till stalldrängen.»
»Högländare, skuldra vid skuldra!» svarade lord Crawford, skrattande åt den stolta burgundarns förödmjukelse.
»Det återstår dock att göra oss underrättade om, hur vår vackra grefvinna är sinnad mot denne lyckliga äfventyrare», sade hertigen tankfullt.
»Vid messan!» sade Crèvecœur; »jag har blott alltför stor anledning att tro, att ers nåd vid detta tillfälle skall finna henne mycket undergifnare er vilja än som förut varit fallet. Men hvarför skall jag missunna denne yngling hans framgång, då det ändå, när allt kommer omkring, är förstånd, ståndaktighet och tapperhet som hafva skänkt honom Rikedom, Rang och Skönhet!»
Jag hade redan till tryckeriet öfversändt dessa blad,
sedan jag, efter hvad jag tycker, slutat min berättelse
med en moral, som är utmärkt egnad att uppmuntra alla
ljusbåriga, blåögda, långbenta emigranter från mitt
fosterland, som under oroliga tider skulle hafva lust att
omfatta en lyck-riddares förträffliga yrke. En vänlig
rådgifvare, en af det slags folk, som finner sockerbiten, som
ligger qvar i bottnen på thékoppen, lika välsmakande
som sjelfva Suchongen[1], har likväl i de skarpaste
ordalag gifvit mig sitt missnöje till känna och påstår att jag
borde lemna en noggrann och omständlig skildring om
den unga arftagarens till Glen-houlakin och den sköna
flandriska grefvinnans bröllop samt omtala, hvilka
torneringar som höllos och huru många lansar som brötos
vid ett så intressant tillfälle; ej till förglömmandes
antalet af de raska pojkar, som ärfde Quentin Durwards
tapperhet, samt af de täcka fröknar, i hvilka Isabella de
Croyes behag ånyo uppblomstrade. Jag svarade honom
med omgående post, att tiderna voro förändrade och
offentliga giftermål helt och hållet ur modet. Det var en
tid, och jag kan sjelf minnas spåren af den, då ej endast
- ↑ Så kallas en af de bästa, bruna thésorterna.
