Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
21

med hufvud af hjortar, vargar och andra vilda djur, så att det hela fick en dess ändamål motsvarande karakter. Hvad sjeflva messan beträffade, visade den sig genom sin korthet vara en jagt-messa, så kallad, emedan den plägade hållas inför förnäma personer, hvilka, då de bevistade denna högtidlighet, vanligen voro otåliga att få öfverlemna sig åt sitt käraste tidsfördrif.

Under denna korta ceremoni tycktes Durwards följeslagare deråt egna den strängaste och samvetsgrannaste uppmärksamhet, medan Durward, som ej var fullt så mycket upptagen af religiösa tankar, ej kunde låta bli att i tysthat förebrå sig att hafva hyst misstankar, som voro nedsättande för en så god och ödmjuk mans karakter. Långt ifrån att numera anse honom som en medbrottsling åt röfvare, hade han svårt att låta bli att anse honom för nära nog ett helgon.

Då messan var slutad, lemnade de tillsammans kapellet, och den äldre sade till sin unga följeslagare: »nu ha vi ej långt qvar till byn, och du kan nu äta din frukost med godt samvete. Följ mig!»

Vikande af åt höger och följande en småningom brant uppåt stigande väg, uppmanade han den unge skotten att för all del ej lemna den banade stigen, utan så vidt möjligt gå midt på densamma, och då Durward ej kunde låta bli att fråga honom om skälet till denna varning, svarade hans ledsargare:

»Ni är nu i grannskapet af hofvet, och — Pasques-dieu! — man går ej här som på era ljungbeväxta kullar. Utom den stig, hvarpå vi nu gå, är hvarje aln af denna mark gjord farlig och nästan ofarbar genom snaror och giller, försedda med lieblad, hvilka lika qvickt afskära benen på den oförsigtige vandraren som en trädgårds-sax afklipper en hagtornsqvist. Äfven finnas fotanglar, som genomstinga fötterna, och gropar, tillräckligt djupa att begrafva en för alltid; ty vi äro nu inom det kungliga områdets gränser och få strax se framsidan af slottet.» en ! man går ej här som på era ljungbevuxna kullar.

»Vore jag kung i Frankrike», sade den unge mannen »så skulle jag ej göra mig så mycket besvär med snaror och fotanglar, utan jag skulle i stället söka regera så väl, att ingen skulle våga nalkas min boning i något ondt