28
svara mig en fråga. Jag slår vad om att ni längtar efter att taga tjenst vid det skotska gardet under er onkel; men det är en djerf förhoppning, då man betänker er ungdom, hvilken ännu gör några års erfarenhet nödig, innan ni kan nå den ansvarsfulla befattning, hvarefter ni sträfvar.»
»Det är väl möjligt, att jag tänkt på något dylikt», sade Durward vårdslöst; »men om jag också gjort det, så är det slut med den funderingen.»
»Hur så, unge man?» sade fransmannen något strängt. »Talar ni i en sådan ton om en post, om hvilken de ädlaste af era landsmän äflas!»
»Det må de gerna göra för mig», sade Quentin kallt. — »Uppriktigt sagdt, så skulle jag ej haft något emot konungens i Frankrike tjenst; men kläd mig så fint och föd mig så godt som helst, så föredrar jag fria luften framför att blifva uppspetad i ett sådant der svalbo, som ni kallade de der gallrade peppardosorna. Dessutom», tillade han med sänkt röst, »så tycker jag, sanningen till sägandes, inte om ett slott, i hvars omgifning ekarne bära sådana ollon, som jag ser der borta.»
»Jag gissar hvad ni menar; men tala tydligare.»
»Nå, för att tala tydligare», sade ynglingen, »så växer der vid pass ett pilskott ifrån slottet en vacker ek, och i den eken hänger en menniska i en grå jacka, just maken till den jag bär.»
»Ja, verkligen!» sade fransmannen. »Pasques-dieu, det är ändå bra att ha unga ögon. Nog såg jag någonting skymta mellan grenarne der borta, men jag trodde att det var en korp. Men det är ingen ovanlig syn, unge man; när sommaren går öfver i hösten, de månljusa nätterne blifva långa och vägarne osäkra, så kan ni få se en knippa af tio, ända till tjugu sådana ollon hänga på den der gamla murkna eken. Men hvad betyder det? Det är bara lika många fanor, fladdrande i skyn för att bortskrämma skälmar, och för hvarje bof, som hänger der, kan en ärlig karl lita på, att det i Frankrike fins en tjuf, en förrädare, en stråtröfvare, en folkets förtryckare mindre. Unge man, de äro bevis på vår furstes rättvisa.»
»Om jag vore konung Ludvig, skulle jag likväl upphänga dem litet längre från mitt palats», sade ynglingen. »I mitt hemland upphänger man döda korpar, der lefvande
