Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
29

korpar hålla till, men ej i våra trädgårdar och dufhus. Aslukten — fy! — kändes verkligen ända dit der vi stodo.»

»Om du lefver nog länge, min gosse, att blifva en redlig och trogen tjenare åt din furste, skall du nog komma i erfarenhet af, att ingen vällukt går upp mot lukten af en död förrädare.»

»Jag vill visst inte lefva, tills jag mist lukt och syn», sade skotten. »Visa mig en lefvande förrädare, och här är min hand och mitt svärd; men der lifvet är utsläckt, der bör hatet ej längre lefva. Men här ha vi väl byn, kan jag tro, der jag hoppas kunna visa er, att hvarken kallbad eller leda hafva beröfvat mig min frukost-aptit. Låt derföre se, min vän, att vi så fort som möjligt komma till värdshuset. — Innan jag emottager er gästfrihet, skulle jag likväl vilja veta, huru jag skall kalla er».

»Folket kallar mig mäster Pierre», svarade hans ledsagare, »och titlar höra inte till mitt kram. Jag är en rättfram man, som har tillräckligt att lefva af — se der min titel.»

»Mäster Pierre således», sade Quentin, »och rätt glad är jag, att min lyckliga stjerna fört oss tillsammans; ty jag kan behöfva ett godt ord till råd och vet att vara tacksam derför.»

Under det de så samtalade, förkunnade kyrktornet och ett stort krucifix af trä, som höjde sig öfver träden, att de befunno sig vid ingången till byn. Mäster Pierre vek då af litet från vägen, som förenat sig med en stor körväg, i det han sade till sin följeslagare, »att det värdshus, till hvilket han ärnade föra honom, låge något afsides och endast mottoge bättre resande».

»Om ni dermed menar dem, som resa med en bättre fyld börs», svarade skotten, »så hör jag ej till deras antal och vill förr råka ut för era flåbusar på landsvägen än i värdshusen.»

»Pasque-dieu!» sade hans ledsagare, »hvad ni skottar äro försigtiga. En engelsman stiger helt simpelt in i ett värdshus, äter och dricker af det bästa huset förmår, och bekymrar sig ej om räkningen, förrän han fått buken full. Men ni glömmer, mäster Quentin, eftersom Quentin är ert namn, att jag är skyldig er en frukost för den doppning