Sida:Quentin Durward 1877.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
55

»Död!» upprepade onkeln, med en ton som snarare uttryckte förundran än bedröfvelse. »Men hon var ju fem år yngre än jag, och jag har aldrig i mitt lif mått bättre än nu. Död! Det är omöjligt. Jag har i all min tid aldrig haft så mycket som en hufvudvärk, utom då jag någon gång på en två, tre dagars permission rustat om litet med några glada bröder — och min stackars syster som är död! — Och din far, systerson, har han gift om sig?»

Innan ynglingen hann att svara, läste han svaret i den förvåning, som denna fråga förorsakade honom, och fortfor: »huru? Inte? — Jag skulle velat svärja på att Allan Durward ej var karl att kunna lefva utan hustru. Han tyckte om att hafva sitt hus i skick — tyckte också om att se på en vacker qvinna, och var derjemte litet sträng i sin moral; — men allt det der fick han genom äktenskapet. Hvad mig beträffar, så är jag ej så noga karl och kan se på en vacker qvinna, utan att tänka på äktenskapets sakrament — jag är rädd för, att jag är för litet helig dertill.»

»Ack, kära morbror, min mor blef ju enka för ett år sedan, då Ogilvierna togo Glen-houlakin. Min far och mina två farbröder, och mina två äldre bröder och sju af mina slägtingar, och harpspelaren och fogden, och sex andra af vårt follk blefvo dödade vid försvaret af slottet; det brinner ingen härd på hela Glen-houlakin och der finnes ej mera sten på sten.»

»Vid S:t Andreas’ kors, det kallar jag för nederlag!» sade La Balafré. »Ja, de der Ogilvierna voro alltid ledsamma grannar för Glen-houlakin — det var ett svårt missöde — men krigslyckan — krigslyckan. — När skedde den der olyckan, systerson?» Dervid tog han sig en dugtig klunk vin och skakade högtidligt på hufvudet, då hans systerson svarade, att det var sistlidne S:t Judæ-dag som hans familj blifvit utrotad.

»Se der ha vi det», sade soldaten; »är det inte som jag säger, att allt är en slump? — Precis samma dag intogo jag och tjugu af mina kamrater med storm slottet Roche-Noir, tillhörande Amaury Bras-de-fer, en anförare för frilansar, hvilken du säkert hört omtalas. Jag dödade honom på hans egen tröskel och vann så mycket guld, att jag deraf