— 98 —
höljde hennes små händer med kyssar. Flickan torkade med hörnet af sitt förkläde tårarne ur qvinnans ögon och sade: “Gråt intet, söta Fru lilla; här gråter ingen mer än Lina sjelf, ibland när pappa tycker, att hon intet är snäll, men det är bara sällan, mycket sällan.”
Det låg i barnets handling något af den instinkt-artade himlaböjelsen att göra väl och glädja, som, Gudi lof, ofta röjes hos barnet och äfven hos dessa älskeliga qvinnoväsenden, som under hela lifvet bibehålla barnets oskuld och mildhet i själen och som i det de förnöja våra blickar leda våra tankar uppåt. De förråda sitt ursprung genom sitt kärleksfulla väsende, liksom sydlänningen genom sin varma färg, om än något bleknad under en kallare zon, likväl förråder att han är son från solens land.
”Gud välsigne den lilla engeln!” sade qvinnan och lemnade barnet till Ida, som väl märkte att misstag om personen här egde rum, men ej hann till rättelse deraf, för än den främmande qvinnans ärende var fullgjordt och hon aflägsnad.
— ”Se det är dock förträffligt, det är herrligt att kunna handla så, som min förmyndare. Ack, man kunde lyftas högt, mycket högt vid sidan af en så ädel natur. Det var skada att ej Marianne sjelf fick mottaga uttrycken af den arma qvinnans djupa tacksamhet; men åtminstone skola de ej uttalas för honom af andra läppar än hen-
