— 97 —
Mannens sinne är nu sådant; det kan ej som vårt vekna under olyckans tyngd; det blir hårdt och spänstigt, så att det stöter den tillbaka eller det — brister.”
”Ett qvickt hufvud och ett hämdfullt hjerta gaf honom smädelsens vapen i hand. Hur han fört det, är ni säkert icke okunnig om. Ni borde hata oss, djupt oförsonligt hata oss, men förlåt! Han den ädle, den egentligen förolämpade har förlåtit. Han har gjort mer. O, vi veta det väl, det är honom vi ha att tacka för den lilla syssla min man ånyo erhållit. Han har tystat ned känslan af personliga förolämpningar och skaffat bröd och bergning åt mannen med hustru och barn. O, Guds englar kunde gråta af fröjd!
Då min man i dag på morgonen ville uppvakta Presidenten för att aflägga sin tacksägelse, var hans dörr stängd för honom, och då han lät anmäla sitt ärende, lät Presidenten sin Kammartjenare tillsäga honom att Presidenten ej hade gjort någonting för honom, och önskade vara befriad från hans vidare besök. Vi hafva det likväl från säker hand; det är genom nådig Presidentens förord min man erhållit sysslan. Det var mig som bördan af en ogäldad skuld tryckt mig, till dess jag fått för er åtminstone utgjuta mitt öfverfulla hjertas tacksamhet.”
”Tillåt” tillade hon, ”äfven jag är mor!” och hon upplyftade lilla Lina i sin famn och öfver-
