— 100 —
ej charmant?” sade Marianne, i det hon vände sig till Ida och visade en aldrasom täckaste hatt, som hon under samtalet upptagit ur cartonen, påsatt och jemkat. Den var just en af Folkers mest förtjusande. Att beskrifva den till form, band och blommor hör ej hit, helst den ändå är en bisak i det lilla hela af denna teckning. Allt nog, Ida fann både den och det lilla hufvud den prydde, vackra, intagande, men hon var ej ändå nöjd. Hon sökte i Mariannes täcka anletsdrag ett uttryck som i någon grad motsvarade hvad hon sjelf kände och erfor, men intet deraf fann hon.
— ”Jag tänker Selmén skall tycka att den klär mig; eller hvad tror du Ida!”
— ”Visserligen, men.”…
— ”Inga men, det piqverar mig och min hatt. Du är så allvarsam, kära Ida. Jag får aldrig mer lemna dig så soloroso; du blir så sauvage, så ensidig.”
Presidenten var denna dagen borta till middagen och aftonen var upptagen såsom vanligt af någon bjudning, så att det samtal Ida önskat sig med honom måste uppskjutas i brist af tillfälle. Följande morgon lyckades det henne att erhålla det.
Presidenten studsade något öfver den liberalitet, hvarmed han tyckte sig finna henne benägen att behandla sin förmögenhet och sade: ”Tillåt mig fästa er uppmärksamhet derpå att det ej går
