— 101 —
an att så der obetänksamt bortkasta penningar. Det vore kanske billigt att qvinnan, som ej kan förvalta sin förmögenhet, ej heller förslösade den.”
— ”Menniskorna skulle kanske ej heller sjelfva så väl handhafva elementerna i naturen, men de få ju begagna dem efter behag till sitt nöje och sin nytta; och hvad är det mer jag önskar med hvad mig tillhör?”
— ”Ödmjukaste tjenare! Vi komma in på raisonnementets gebiet; jag visste ej, att min unga pupill var hemma der. Tilllåt mig nu, i afseende på ert inkast få anmärka att om — till liknelsens fullföljande — vi få räkna oss till herrar öfver den elementarkraft, som kallas penningar, fela oss dock den allmakt och outtömliga produktionsförmåga, som kunde blifva nödig, om den sats ni nyss tyckts velat yrka skulle conseqvent af alla damer genomföras.”
— ”Har jag begärt förmycket, mer än ni kan bifalla?”
— ”Med ert sunda omdöme bör ni sjelf kunna afgöra det. Er förmögenhet är betrodd i mina händer. Ni gifter er en vacker dag, och er man skall fordra redgörelse af mig för förvaltandet deraf. Skulle väl han gilla om summor, utöfver de för edra behof och nöjen rikligen anslagna, vore åtgångna till underhåll för andra, främmande personer?”
