— 119 —
att för Bernfels visa sig stark, svarade hon: ”Åh nej, om min Tante följer med,” och hon vinkade åt denna, som stod på trappan för att gå hem. Tanten som aldrig varit vand att motstå Idas vinkar, och dessutom ej varit rädd att, om så fordrats, sjelf fatta ett par tömmar, vägrade ej att mottaga den hand Bernfels räckte henne för att hjelpa henne stiga uti.
På hårda tömmar gingo de vackra, stolta djuren i kort språng öfver gatorna. Ett och annat försök med hufvudet och den högböjda halsen visade dock att de endast sökte tillfälle att i ohämmadt lopp ge luft åt de återhållna krafter, som svällde i deras muskler. Komna till Ladugårdslandet uppstod tillfälligtvis ett buller på gatan. Bernfels var i detsamma lutad mot Ida, förmodligen för att fråga om hon frös e. n. d., allt nog, just i detta ögonblick hade han dem mindre i sin band än förut, och på en gång bar det af med en fart, den ingen mensklig styrka kunde hejda. Bernfels styrde hästarne mot den stängda gårdsporten af ett hus på en tvärgata. Porten sprang upp för den väldiga stöten med en fart, som dref den nästan lika våldsamt tillbaka. Bernfels såg ögonblicket då den, med den grofva, framskjutna bommen, som tjenade till dess stängsel, var färdig att träffa Ida som satt åt den sidan. Att släppa det kraftiga tag, med hvilket han lyckats stilla hästarne för att med armen afvända det hotande slaget var vådligt.
