— 118 —
”Häcklad, beledd och glömd, hvad har qvinnan i utbyte mot det lugn hon lemnar?”
”O, utropade hon,” jag vill åter blifva sömmerska'” men när vände väl örnen åter i buren sedan han en gång badat sitt bröst och sin vinge i den gränslösa etherns haf, druckit solens ljus och sett jorden under sina fötter?
Det var mörkt i Henrikas själ, men klart lyste solen öfver den snöiga staden, något sjunken nedom sin middagshöjd. Promenadtimman var inne och ett par unga, glänsande och frustande hästar, för ett elegant släddon stampade otåliga framför porten till Presidenten Selméns hus. Marianne var ej färdig och Faster Beate, som denna förmiddag hälsat på sin kära Ida, pysslade med hennes ombonande så grundligt och länge, att äfven hon kom att låta vänta på sig. Otåliga öfver det långa dröjsmålet gjorde hästarne en våldsam ryckning just i detsamma Marianne skulle stiga opp i racken. Hon blef rädd och ville afstå från promenaden.
— ”Jag kör sjelf och tilltror mig att kunna styra dem, äfven om de äro något muntra, sade Bernfels, men då han såg Mariannes ytterliga förskräckelse afstod han från allt öfvertalande, och sade till Ida, som förut var uppstigen: ”Förmodligen fruktar äfven Mamsell Willmer svagheten af min arm?” Djerfvare eller åtminstone med mera välde öfver sin fruktan och med en liten glädje
