— 121 —
hufvudgärd och hviskade med en stämma så ljuf, så mild, som den med hvilken tröstens englar stundom tala himlens språk till den lidande själen: ”Hon är oskadad.”
Den fullkomligaste stillhet blef Bernfels anbefalld. All rörelse äfven den lindrigaste ansåg läkaren kunna medföra de vådligaste följder, innan han ännu kunde bestämma om bröstets inre delar lidit någon skada; och den långa flyttningen till Bernfels's logis, hvilket var i staden, förböds som en flyttning till grafven.
Den unge mannen, som någon timma förut var så frisk, så full af lif, rörelse och styrka, låg nu förbleknad i mattighetens slummer, och ett passivt rof för lifvets och dödens strid; och han, uppammad i öfverflödets sköte, och med medel att skaffa sig alla verklighetens njutningar, hvilade på en simpel bädd i medelmåttans boning, men bredvid honom klappar just här det enda hjerta, som kanske rätt kunde klappa för honom.
Under de första kritiska dygnen vakade Henrika vid hans säng, dag och natt. Det var hvila att vaka för honom. Med hans krafter stärktes äfven hennes. Det var mot hennes arm han stödde sig, då han första gången under sitt tillfrisknande vacklade öfver kammargolfvet; det var hon som med läsning förkortade en tid, som detförutan skulle blifvit honom outhärdlig; hon var honom allt, då han endast behöfde ömhet och vård.
