— 122 —
Under denna tid skattade sig Henrika lycklig att tillhöra den obemärkta samhällsklass, att hon kunde få göra, hvad hennes hjerta bjöd henne. I samma mån Bernfels återställdes blef hennes närvaro mera öfverflödig och mera sällsynt, till dess den nästan alldeles upphörde.
Efter ett par veckors förlopp kundo Bernfels utan fara förflyttas till sitt eget logis. Vid afskedstagandet af Henrika räckte han henne sin hand; med en känsla, för hvilken jag ej vet något rätt passande namn, lade hon sin deri, men drog den med en ovillkorlig rysning tillbaka, då hon kände att en penningsumma gled ur Bernfels hand i hennes. Hon låt den falla på golfvet och lemnade åt honom att upptaga den. Då tog han den rika guldkedja, vid hvilken hans ur hängde, lade den öfver Henrikas axlar och bad henne bära den ”som ett minne.” Ett minne, hvilken ljufvare lön finnes för månget älskande hjerta? Så för Henrikas. O! det blef ljuft att återkalla dessa förflutna dagar. Ingen blick, intet ord af någon varmare känsla hade derunder undfallit Bernfels; men hon tänkte ej derpå, hon tänkte endast på hvad han gjort, hvad han varit för honom.
Efter sitt tillfrisknande skref Bernfels till sin vän:
”Nu sedan följderna af den händelse, som var nära att sluta mitt lif äro förbi, skyndar jag att tillskrifva dig, ej för att upprepa tilldragelsen
