— 10 —
myndling, förtog all sådan verkan deraf, och han öfvergick lätt till försöket af ett nytt samtalsämne, litteraturen. Dock äfven häruti kunde Ida ej gå långt. Hennes far hade visserligen, tillsamman med en af grannarne i församlingen, hållit Läse- och Kabinetts-bibliotheken, af hvilkas innehåll åtskilligt fallit som en dagg öfver brodden af de dunkla aningar och oförstådda känslor, som med en fin rosenstrimma, på lifvets karta, tecknar gränsen mellan barn- och qvinnoåldren; men hon hade alltför litet objectivt tagit det lästa i betraktande, för att deröfver kunna ha något att säga. Böckernas författare och tendens voro henne främmande, men hon visste att citera åtskilliga ställen derur, och om hon ej varit för blyg att anföra dessa citater och Presidenten Selmén varit en man, som skänkt någon synnerlig uppmärksamhet åt qvinnans intellektuella gåfvor och sympathier, skulle han hafva kunnat finna, att hans unga myndling ägde de förra i icke obetydligt mått, samt de sednare för hvad som var rent, ljust och innerligt.
Under samtalet kom Presidenten att föra sina tankar tillbaka till den tid, då han med ungdomens enthousiastiska hänryckning läst de gamla klassiska författarne och känt sitt bröst vidgas af deras stora tankar, samt den, då han sedan sjelf besökte och trampade den jord, som är helig af deras minnen, då han med oförgätliga känslor betraktade de skönheter, hvilka naturen och konsterna
