— 14 —
ljusström , den glada anblicken af vackra ansigten och lyckliga menniskor.
Liflig, sprittande och leende hastade värdinnan sin unga gäst till möte, välkomnade henne med denna artighet och ledighet, som så skickligt supleerar vänskaplighet, och endast vinnes i stora verldens kretsar, och presenterade för henne de personer, som utgjorde hennes sällskap. Dessa voro hennes bror Kammarjunkare Sebastian Stjernsporre och Fröken Louise Br.
Ida fann här före sig Selmén, i skötet af sin familj. En liten flicka med cherubimshufvud klängde på hans knä och visade med de hjertligaste smekningar sin glädje öfver hans återkomst.
”Och du har intet lagt dig att sofva än, Lina?” sade fadren.
”Jag vill intet sofva, innan jag fått se min lilla pappa!” svarade hon, och slog sina små armar kring fadrens hals.
— ”Men du håller ju ej af din pappa?”
— ”Ach jo, så mycket som så!” och hon utsträckte sin lilla famn så vidt hon förmådde. Hon tycktes ej kunna lemna den återkomne fadren. Han skulle klappa hennes nya docka och låta henne sitta inom västen, emedan hon varit så snäll under hans frånvaro. Hon grasserade med sina små fingrar i hans mörka, riklockiga hår, benade det ömsom öfver pannan, strök det uppåt, eller lade det ät sidan, och log med barndomens intagande löje
