— 15 —
åt den olikhet, som deraf uppkom i hans utseende. Det var vackert att se den mildhet och eftergifvenhet, som den starke mannen, i medelåldrens högsta blomma, med den sansade tillförsigten i sitt ansigte, den öppna lugna blicken, den höga gestalten — med ett ord mannen såsom kraftens representant på jorden — visade barnet — oskuldens och svaghetens — samt den trygga,säkerheten hos detta sistnämda. Det hade kunnat tjena till en tafla af kärleken, som närmar och harmoniskt sammansmälter alla elementer.
Ida vände ofta sina ögon till denna grupp, under det Fru Selmén förde conversation om hennes resa, Folkers hattar, modden på gatorna, Dahlqvists recett m. m. allt detta med en lätthet en mångordighet, en talang — om detta uttryck tillåtes — som, liksom Hüntens variationer alltid göra ett behagligt intryck första gången.
Men vi hafva presenterat för Ida och läsaren ett par andra personer i sällskapet, hvilka den sednare torde vara god ännu ha i minnet och skänka någon uppmärksamhet, på det en närmare bekantskap måtte kunna göras. I ena soffhörnet satt Kammarjunkare Stjernsporre temligen beqvämt, med utsträckta armar och ben. Stundom lutade han sig mot Fröken Br. som satt längre fram i soffan, tagande hennes vackra broderi i ögnasigte, åt hvilket han också gjorde vackra complimenter. ”Du syr som en engel, Louise! Det är f—n så vac-
