— 20 —
hoppades med tiden skulle bli en stadgad och god hushållare, som hon kunde förmå sig till så stora uppoffringar. Som han temligen flitigt behöfde anlita dessa, och Louise dessutom var, som vi vete, en varelse för hvilken väl ett hjerta kunde klappa, lät han sin välmenande ”Tante” hoppas allt för sina kära planers framgång, och hon hoppades ännu i dödsminuten, då hennes sista jordiska önskan var de båda kusinernas förening. Så hade hon hos dem väckt och underblåst tanken på en sådan; och, ehuru hon vid sin död tyckte dem vara alltför unga för den högtidliga öfverenskommelse, som vi kalla förlofning, dog hon likväl nöjd i öfvertygelsen att tiden skulle fullborda det goda verk hon påbegynt. Hon lemnade de båda unga alltså i ett mellanstånd af vara och icke vara, frihet och icke-frihet, hvilket stånd kanske af alla har de mångfaldigast eluderade och svårast träffade rättig- och skyldigheter.
Louise förblef efter sin mosters död ännu qvar i sin onkels hus, och visade sig i verlden alltid i Fru Selméns säliskap. Detta gaf ökad fart åt ryktet om hennes förbindelse med Kammarjunkaren. Denne gjorde flitiga besök hos Cancellirådet, men om de stodo i förhållande till hans tacksamhetsskyldighet från academietiden och vidare, slägtskapen eller någo tannat, är kinkigt att afgöra. Hvad som är säkert är att ingenting i det omnämda mellanståndet förändrat sig till tiden af detta ka-
