— 35 —
åt hans beställsamhet, vackra händer och ”svåger Excellensen.” Hon gaf ofta sitt löje luft för Louise Br. som genom sina slägtskaps- och vänskapsförbindelser till Selménska huset, och äfven genom sitt milda, af godheten stämplade väsende fästat Idas tillgifvenhet — samt för Stjernsporre, hvilken hon räknade som Louises fästman, och för hvilken som sådan hon ansåg det tillåtet visa en viss förtrolighet. Den sednare, uppmuntrad deraf, fattade också gerna mera tillfälle att ge hugg åt Ridderhamns svaga sidor.
En förmiddag inkom Fru Selméns kammarjungfru med en kristallskål, i hvilken låg, på gröna friska blad, en ovanligt vacker och saftfull drufklase. Kammarjungfrun visste ej derom mer förtälja än att en främmande betjent aflemnat den med tillsägelse, att den var för ”Hennes Nåd.”
Kort derpå syntes Ridderhamn görande sin ”excuse” för den frihet han tagit sig att sända en liten drufklase till de nådiga damerna, emedan han hade lyckan veta att drufvor utgjorde deras delice och dessa egde den förtjensten att nyligen vara inkomna från Lissabon i en reqvisition för hans svåger Excellensens räkning. Ridderhamn hade sjelf, sade han, på morgonen varit närvarande vid deras upptagande.
Under det drufvornas oöfverträfflighet ännu omordades, ankom Stjernsporre. De stodo ännu qvar på bordet i kristallskålen. Bladen som ut-
