— 43 —
ma hit genast, med en ny framtand i stället för den som lossnat. Men säg honom, att ingen tid är att förlora. Köp mig äfven ett par bastanta handskar, som tåla att taga ett duktigt tag med, men se efter att de för all del ej äro grofva på insidan. Allt skall ske fort, ty kl. 9 måste jag vara färdig!” Och precist kl. 9 gick Ridderhamn efter lycklig tandoperation att söka Stjernsporre.
— ”Ert förhållande i går afton Herr Kammarjunkare fordrar förklaring och jag vå-å-gar tillägga upprättelse,” började Ridderhamn i det han inträdde.
— ”Mjukaste tjenare, var god sitt ned!” svarade Stjernsporre, ej mornad efter den djupaste sömnro. Snart fick han dock förspörja, att det ej var fråga om någon ting mer eller mindre än att — slåss.
— ”Min herre;” sade Ridderhamn, hackande tänderna, ”jag är adelsman och bär en värja för att försvara mig och hämnas hvarje försmädlig chikan!” Den beskedlige Ridderhamn! Gud vet om han dock haft hjerta att fläcka sin blanka Kammarherre-värja med någon sin likes blod.
— ”Är det ert fulla allvar att ta saken från denna sida, så vill jag visserligen icke undandraga mig att möta er på hvilket ställe ni sjelf behagar utsätta. Men ”tillade Stjernsporre, som hade allt för mycken savoir vivre för att så plötsligt vända sina sinnen till döden ”tillåt mig dessförinnan få
