— 42 —
drog sig så mycket som möjligt från deras krets sig till damernas; der blef han beskedlig, lärde sig afteckna mönster och stämma guitarr och trodde sig en högst vigtig person. Att studera vapenboken och samla adliga sigill blefvo hans favorit-sysselsättningar, och hans ära var hans namns och familjs höga ålder. Kring denna punkt concentrerade sig all hans stolthet och ömtålighet.
Allt sedan den tid han börjat reflectera öfver sitt öde, hade han tänkt, att ett rikt parti skulle kunna godtgöra hvad lyckan i afseende på förmögenhet mot honom brutit, och sätta en ny förgyllning på sista telningen af den respectabla stammen. Att denna tanke ej långt för detta gått i fullbordan var sannerligen icke Ridderhamns eget fel. Nu hade han sänkt sina blickar till den rika borgerliga arftagerskan, icke betviflande att ju hon skulle anse hans namn och slägtskap med Excellencen fullt uppvägande den förmögenhet hon hade att öfverlåta och, vore hon rätt klok, till och med anse sig göra ett briljant parti.
Men, efter förflutna aftonens uppträde, hvad hade han väl att vänta sig? Ett mål för Idas åtlöje! han kände sig sårad, och det från alla håll. Förtrytelse och förödmjukelse satte honom i låga. Redan kl. ½ 8 var han följande morgonen vid sin toilett.
”Richard, skynda dig till dentisten J— och bed honom för Guds skuld göra sig mödan kom-
