— 45 —
6 KAPITLET.
“Man talar mycket hit och dit.”
En riksdagstalare 18..
Ehuru de vredens åskmoln, som sammandragit sig i Ridderhamns sinne upplöst sig, som vi sett, i några bleka, oskadliga kornblixtrar, hann likväl denna lilla händelse till Selméns öron. Han sökte första tillfälle att mellan fyra ögon låta Ida förstå, att han ogillade den del han trodde henne ha haft i Ridderhamns förlöjligande. Vid första skymt af förebråelse från Presidentens läppar genombäfvade en lätt darrning Idas lemmar, men hon lyfte sitt öga till hans. Det låg så mycken godhet och mildhet i detta, att hon deraf skulle fått mod att erkänna sitt fel, om det varit så stort Selmén ansåg det. Hon kände inom sig, att hon egentligen var oskyldig; att Ridderhamn sjelf gett sig till pris åt löjet och att Stjernsporre drifvit det utom höflighetens gränser. Men hon visste dessutom, att Selmén förut ej rätt väl “kunde med” sin svåger, till Louises ledsnad, och hon — teg.
