— 46 —
— ”Jag har ofta märkt,” fortfor Förmyndaren, ”att ni något roar er på den stackars Ridderhamns bekostnad; men jag skulle tro att ett annat slags nöje vore er mera värdigt.”
— ”Jag föraktar Ridderhamn, liksom det usla, och ler åt hans dårskaper!” Ida sade detta med en styrka och en spänning, hvaraf hennes förmyndare ej trodde det fanns ett gry hos henne.
— ”Förakta,” upprepade han med en moderation som återverkade på henne. ”Förakta, det är något starkt.”
— ”Nej,” sade hon djupt och stadigt, jag föraktar honom.”
— ”Och hvarföre just detta, om jag får fråga?”
— ”Emedan han ej är en man, utan en narr, som tillåter sig de lumpnaste barnsligheter för att ge sig och sina små företag ett värde, som han inbillar sig vara något.”
Selmén log. — ”Hans ålder, hans förhållanden i lifvet, sjelfva hans dårskaper göra honom berättigad till vårt undseende. Dessutom har jag nyss kommit i åtskilliga relationer till hans svåger Excellensen X, och detta gör att jag ännu så mycket mer önskar det ej någon i mitt hus måtte ge honom anledning att finna sig stött.”
— ”Af mig skall han åtminstone ej hädanefter få det. Jag skall söka undvika honom så mycket som möjligt.”
