— 64 —
stycke. Den kyliga luften, det isbelaggda vattnet, de kala träden och frusna menniskor och djur — allt var af penseln så sannt, så troget återgifvet att man i dessa stelnade föremål tyckte sig se det slumrande eller kämpande lifvet. På bordet bredvid låg, i det papper, som utgjort convolutet kring taflan denna vers af Lamartine, skrifven med en rask men ovårdad stil:
— — — — ”Et c'est là qu'est mon coeur!
Ce sont là les séjours, les sites, les rivages
Dont mon ame attendrie évoque les images,
Et dont pendant les nuits mes songes les plus beaux
Pour enchanter mes yeux composent leurs tableaux.”
Härunder syntes åter med en finare stil: ”Må tacksamheten få offra, hvad ömheten gaf!”
Ida fästade sina blickar ömsom på målningen, ömsom på det skrifna med ett uttryck, som förrådde mer än det intresse det förras konstvärde eller det sednares poetiska skönhet kunde väcka; en ljuf innerlig känsla afspeglade sig deri.
Det var härunder Selmén inträdde. Ida väcktes som ur en dröm af hans ankomst; taflan föll henne ur händerna och hennes förvirring var alltför märkbar att icke varseblifvas af hennes förmyndare. Efter en kort ursägt för sitt oväntade inträde i hennes rum sade han med mildt allvar: Som er far anförtrott åt mig att efterträda honom i hans pligter mot er, torde äfven den åligga mig att leda er oerfarenhet och varna för sådana obe-
