— 63 —
Selmén hade nemligen redan i biljett utbedt sig och erhållit löfte om hennes biträde till denna rôl för sin plans verkställighet, och hoppades nu att Ida villigt skulle gå in derpå. Hon var dock af flera skäl, som småningom skola komma i dagen, ej dertill hågad, och undrade något på Louises beredvillighet, efter den sinnesstämning, i hvilken hon lemnat henne föregående aftonen. Hon gjorde alltså invändningar för att undkomma, men Fru Selmén visste att ställa sin begäran så förbindande att den döfvade alla sig möjligen uppresande: nej. Slutligen måste Ida tillstå, att hennes kassa ej för närvarande tillät omkostnaden för en sådan drägt, och att hon ej före den vanliga tiden ville besvära sin förmyndare med någon begäran i afseende derpå.
— ”Hvilka skrupler! Enfalden från landet klär dig dock förträffligt, till och med som drottning!” och Fru Selmén kastade sig leende och sjelfsvåldigt i soffan, betraktande Ida med en underlig blandning af ironi och vänlighet i sin blick. ”Det der lapprit skall jag nog ställa till rätta.”
Någon timma härefter inträdde Presidenten i sin myndlings rum, öfverraskande henne i ett ögonblick då hon önskade ingenting mindre än sin förmyndares närvaro. Hon stod med ansigtet vändt mot dörren, så att ljuset från fönstret der midtemot klart föll på en skön oljetafla, den hon höll i handen och som föreställde ett nordiskt vinter-
