— 67 —
kanske mot ert eget hjerta. Den fullkomliga likgiltighet ni visar alla unga karlar vore, vid er ålder, kanske ej naturlig om… Men, ännu en gång, var på er vakt! ty — och dervid har jag, i följd af er salig fars vilja, äfven något att säga — er hand skall, får ej tillhöra en”…
— ”Var lugn, min förmyndare!”
— ”Dessutom, verlden, hon är hvarken eftergifvande i sina fordringar eller ursägtande i sina omdömen. Det är nödvändigt att i allt påminna sig hvad man är henne skyldig.”
— ”Så vida jag vet hvad jag är skyldig mig sjelf, vet jag ock hvad jag är henne skyldig?” sade Ida, i det hon reste sig och med stolthet gick mot andra sidan af rummet, ”Är detta från samma läppar, som i går så skönt talade om qvinnans rättigheter? Tro ej att ett ord deraf undföll mig eller nånsin skall undfalla mitt minne! Det var vackert, det var sant, hvad ni då sade!”
— ”Min unga myndling måste dock erkänna, att mellan det, hvarom då och nu var fråga är en himmelsvid åtskilnad. Det gifves förhållanden, vid hvilka intet undantag eger rum och inga friheter få medgifvas.”
— ”Låt vara! men då man kan tänka så ädelt, så upphöjdt öfver vårt värde i allmänhet, är det väl rätt att i hvarje enskildt fall hysa ett misstroende, som alltid skall lägga en förnedrande boja på våra handlingar?”
