— 68 —
— ”Misstroende, bästa Ida; jag märker att ni gerna tar sakerna från deras strängaste sida. Här är ej fråga om misstroende, blott en varning för er ungdom att vara på vakt mot er sjelf och verlden; på det hvitaste skönjes lättast en skugga.”
— “Och likväl… dock — — befria mig från deltagande i schackspelet!”
— ”Åh, det skulle bedröfva Marianne, det hoppas jag ni ej skulle vilja.”
Ida måste alltså slutligen foga sig efter Mariannes önskan. Då hennes förmyndare lemnade henne, hvilade i hennes hand en penningesumma, hvilken varit tillräcklig att för längre tid, genom betryggande mot nödtorftens behof, sprida glädje inom mången lidande familj. Ida kastade den från sig lika föraktligt som man bortkastar en almanach för ett förflutet år. Hennes blickar föllo åter på taflan och hennes känslor togo en riktning, hvars upptäckt, bäst kan ske genom framläggandet af de blad, öfver hvilka hon i matta skuggor lät dem framkallas.
Ur Idas dagbok.
”Lifvet är en dag,” säger en författare; hvarföre icke också: en dag är lifvet. Dess rena, ljufva morgonglädje, hur snart skingras den ej af kylande vindar eller uppblandas med bittra tillsatser? och för aftonen — en utklädd docka, som efter andras beräkningar måste skrida fram eller tillbaka på den utritade platsen.”
