— 70 —
Derunder antog den unga sömmerskans ansigte ett alldeles eget uttryck. Hvarje dess drag liksom stannade i ett själlöst lugn, men det var något som visade, att själen vändt sig inåt i åskådning.
”Är detta i er smak ?” frågade hon slutligen i det hon framlade papperet för Ida, som öfverraskades af den mjukhet, rundning och lätthet, som, nästan förrådande artistens hand, visade sig i denna hastigt gjorda och blott med några skuggstreck belaggda teckning. Vid dess förevisande för Fru Selmén utropade hon: ”Det är ju ditt eget porträtt Ida, till figur och anletsdrag!”
Drägten gillades fullkomligt, den var rik och präktig, och Fru Selmén önskade allenast, att den i verkligheten måtte fullt motsvara hvad man af teckningen lofvade sig.
”Ert namn och er boning?” frågade Ida.
— ”Ström, boende i huset N:o 0 på Ladugårdslandet.”
— ”Ström, Ström? Ni skulle vara” — — Ida hejdade sig och skiftade färg. ”Jag torde framdeles komma att behöfva ert biträde och hoppas att ni ej måtte vägra mig det,” tillade hon med en röst, som hade något som mer tillhörde en bedjande vän än en kund.
