— 69 —
”Att äfven han, den ädlaste, den upphöjdaste, delar lika med den lumpna hvardagsmenniskan den förringande benägenheten till misstroende, — — — misstroende? hur förklarade han det sjelf? och dock hur sårande af — honom!”
”Det är då qvinnans öde; man låter henne på långt håll se sin frihet genom fördomarnes galler, men hon märker vid första steget, att dess trådar äro jernspunna.”
Louises ankomst afbröt Ida och öfverläggningarne för kostymeringen företogos. Svart eller hvitt gafs Ida att välja. — ”Hvitt! emedan jag hellre vill uppoffras i första draget än kanske planlöst och tafatt stå instängd i den sammandragna massan af de svarta pjecerna.”
Denna vigtiga sak var alltså afgjord och Louise recommenderade till hennes tjenst, den af henne ofta anlitade symamsell Henrika, såsom särdeles skicklig för fantasi-drägter, och lefvade skicka henne till Ida.
— ”En hvit rik fantasi-drägt,” var Idas beställning af henne.
— ”Att begagna till hvad?”
— ”Som drottning t. ex.”
— ”I hvilken smak eller stil befaller ni den?”
— ”Det vet jag ej; kan ni ge mig något förslag?
Henrika tog en blyertspenna och ett papper, som lågo på bordet, fästade en stadig, uppfattande blick på Ida och började derefter teckna.
