— 72 —
De tvenne, för de spelande anbragta, upphöjda platserna intogos nu af dessa. Ungefär midt på schackbrädet — jag vet intet annat ord derför — stod den hvita drottningen (Ida), skön, högväxt och prydd med behagens herrskarmakt, hotande ett torn men tillika utsatt för ett anfall både af hästen och den svarta drottningens löpare (Stjernsporre). Bernfels, som i det parti, hvars fortsättning detta var, fört de hvita pjecerna, hade gifvit henne denna ställning för att leda sin motspelares uppnmrksamhet på hennes undanrödjande, hvarigenom dennes för försvar sammanhållna pjecer skulle skingras och väg bli öppen för anfallet mot hans kung.
Fördelen af att ge drottningen till pris var ännu påtaglig men Bernfels förde henne i säkerhet.
— ”Det ger en bättre tournure åt spelet,” sade Ridderhamn, såg betänklig ut, spelade i luften med fingrarna och — slog en bonde.
Kort derefter skickade han dock ut drottningens löpare att ravagera, han tog en häst och hotade ånyo den hvita drottningen. Bernfels ögonbryn drogos samman, ett djupt veck tecknade ett mörkt skuggstreck deremellan och en kufvad flamma lyste i hans blick. ”Er löpare må få äran att vara sin egen höga herrskarinnas vakt,” sade han, i det han mötte anfallet med ett annat mot den svarta drottningen, hvilket endast af hennes löpares mellankomst kunde afvändas.
