— 73 —
Ehuru med ständigt nya förluster räddade han sin.drottning mot hvilken Ridderhamns anfall synnerligen tycktes rigta sig och undvek ehuru alltid underlägsen den afgörande verkan af sin motståndares öfvervigt, till dess hans (Bernfels's) ”roi depouillé,” vid sidan af sin drottning var ”pat” och partiet ”remis.”
Oaktadt denna oafgjorda seger gnuggade Ridderhamn ssina fina händer i fröjd öfver sin triumf. Bernfels deremot försäkrade Ida, att det nederlag, ur hvilket man lyckas rädda det dyrbaraste, anser man sjelf som en vinning. Stjernsporre beklagade åter under tunga, tröga och osmakliga allusioner sitt olyckliga öde under spelet. Med en blick, i hvilken stolthet och förakt blandade sig, afbröt Ida det skratt, hvarmed han nu, som vanligt, beledsagade sina qvickheter.
— ”Sköna drottning,” sade han till Ida, då han, efter att ha följt henne in i kabinettet som nu var tomt på menniskor, befann sig allena med henne, ”sköna drottning , hvilken stränghet, grymhet — — jag hade hoppats — — mitt hjertas ömma låga — — outsägliga kärlek!”
Med värdighet bad Ida honom förskona sig för uttryck, som ej allenast förolämpade henne utan ännu mer en person, som borde vara honom af högre intresse.
— ”Intresse, ack, Herre min Gud, intresse! men hjertat — — o , vackra förtjusande Ida! den
