— 87 —
barndoms själ öfvergåfvo mig vid gränsen af dess lustgård, öfver hvilken behofvet af omtanka för bergning alltför hastigt dref mig. Ack, vid bekantskapen med denna är vår barndom förbi som ock vår ålder qvarhåller oss deri!
”Min brors arbete aflägsnnde honom nästan alldeles från mig. Det var en ny försakelse, men jag arbetade — för honom. Det understöd Herrman af sin unge välgörare erhållit upphörde ett par år efter dennes aflägsnande från staden. Han sade väl vid afskedet att hans far, som qvarstannade, lofvat fortfarande hafva min bror i minne; men alla bevis derpå upphörde snart, och, hur kunde väl vi också våga hoppas att den rike, förnäme mannen skulle tänka på oss. Herrman hade dock nu hunnit så långt, att han kunde förtjena något genom sin talang, och planen att resa, för att utbilda denna, blef resultatet af den första penningens insamlande. Han arbetade så några år med outtröttlig ihärdighet, för att samla medel för dess verkställande. Min mor och jag arbetade lika så för att få medel till hans och vårt dagliga bröd. Han bemärkte ej våra ansträngningar. Han såg, han lefde blott för hoppet att snart i det land, der konsten skönast blomstrar, få se, beundra och nära sin anda af dess herrliga skatter, och sedan kanske sjelf frambära en gåfva i det tempel, på hvars altare endast snillets älklingar offra. O, när han för mig målade sina svällande
