— 88 —
förhoppningar, hvad mitt hjerta slog våldsamt! det ville spränga mitt bröst. Äfven deri bodde en ande med oroliga vingar och oändliga begär. Men nödvändigheten band dess flygt och — nålen är min födkrok.”
Henrika tystnade en stund för att stilla den känsla som uppsvallade hos henne. ”Och er bror? frågade Ida.
”Min bror fullföljde sin plan. För något öfver ett år sedan reste han. Hans tanka var att först någon tid uppehålla sig i Dresden, der han dock ännu vistas. Teckning och komposition äro hans starkaste sidor. Han ådrog sig snart derigenom uppmärksamhet och blef anmodad att mot fördelaktiga villkor utföra åtskilliga arbeten. Då de flesta voro fulländade och öfversända till deras ägare, dog denne. Herrman hade icke nog gällande skriftliga förbindelser, som bestyrkte hans fordran. Hans tid var förspild, hans arbete borta och det lilla kapital han medfört nästan helt och hållit medtaget. Han råkade nu i stort betryck, men han klagade icke för oss, icke för någon. En resande landsman, som upptäckt hans bekymmersamma ställning har underrättat min mor och mig derom. Gud, hvilka bekymmer! Han, vårt hopp, vår kärlek och nu mina drömmars enda ära — lida nöd!”
”Vi arbetade då natt och dag. Min mors ögon blefvo lidande af tårar och sömnad, men
