19
lugg å kôrt å kônsti va'n bå i tal å i vänninger. Dä va mang sôm ble liksôm litt ängschli når di mött'en i skogen, men hällers va'n beskeli å vell int gär nôa männisch förnär.
Dä va en gang ja kom te bruke en krestihimmelsfärsda, når dä le imot kväel. Da satt Nils Utterman på broräcke ve kvarndammen, å spelt mä klaver sett. Dä va den låten han allti brukt å spel når'n va esammen. Den va gjord ätter en gammel skôjertrall, sôm bynt så här:
»Å hör I gôssor, å hör I gôssor,
hvafför ä I så gemen.»
Ja neck ôt'en å satt mä på räcke mett imot för te ly på'n. Da kom unga patron gånass.
»Gudagen Nils,» sa'n, »dä va vackert dädära.»
»Hå skäli fal,» sa Nils å titt ôt ett ann hôll — »fell kan'a mang fler låter tå bätter schlag.» Å dämmä bynt'en på mä »Blomsterklädd kulle satt Hjalmar å kvad».
»Ja, dä va bra dä,» sa patron, »da kan Nils gärna gå mä ôpp te harrgårn å spela litet för ôss. Dä ä nåra unga fröknar, sôm har
