34
va marg kraker, sôm satt uttaför å vänt på te bli insläfft å blek va di, för di vesst int hvalls dä skull gå mä dôm därinn när doktarn.
Rässôm dä va geck dôra ôpp å en fatti stacker kom ut.
»Nästaman,» röt dä te därinnafrå, satt de skvatt te i hel väntsal uttaför.
Når dä ble min tur å ja skull in, så jämt rakt slant dä ur mä, dä ja skull säj, dä va rent väck för mä.
»Jag skull be få fråga doktarn» — nä, dä va int di rätt ola — »ôm atte ja nu ba doktarn gå mä» — nä, dä störtna å för mä den gangen åg — »doktarn kan fäll int var så innli golidt beskeli» —
»Hva vill du,» skrek Hallidajen å klefft te mä mä munknifven å stack te mä mä yga.
»Mor mi har rosen i syna,» rann dä ôpp ur mä mä ett tag.
»Jaså, hvar bor ho,» sa Hallidajen.
Den gangen töckt ja att dä va litt glaer i yga på'n å däfför tog ja mo te mä å bynt beskrif vägen för'n.
»Håja, d'ä tämli langt — mäsé, ôm en räcktner iffrå den stor lönna ve bruke, så kan