71
Da va dä e jänt, di kall Maja. Ho va ett stort grannt kvennfôlk å så tämli ägenass va ho åg, satt dä va mang som fridd te'a. Men ho hadd gitt sä fasingen på att ho skull ha Fleck-Fredrek å den store gårn hans.
Å så va dä da en gang en ättermedda, sôm Fleck-Fredrek geck esammen å grunna på landsvägen. Da mött'en Maja.
Maja vänd tvart ôm å slog följ mä'n, för ho vesst, att dä int va vardt te vis sä skygg å tebakashôldt mä Fleck-Fredrek. Å så bynt ho å sladder ôm allt möjli för te få ôpp mun på'n.
Fleck-Fredrek han bar teg å såg på'a mä sin kärvännli yger. Men så kom Maja da te var så när inpå'n, satt han int kunn lätt var å sträck ut den vesne näfven sin å ta ett beskelitt tag i sia på'a.
Nu ä stunna kommen, tänkt Maja ho, å mä däsamm han tog'a i sia, felt ho'en ôm halsen å tydd sä te'n å klämd'en mä all kraft e tocka stor stö jänt sôm ho kunn ha övver en tocken vesen perk sôm han.
Å jaggu va ho krôpp kär te få såppas mö lif i'n satt'en feck ôpp näfven te käken på'a.
