Sida:Räggler å paschaser 2.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

25


brännvinspegasen va immä. Dä va en gammel bonn där, sôm int dä ja vet hadd gjort mä ett kofén te urätt, men ja feck tag i kärn å slängd'en bål övver en bänk sôm en skinnfäll. »Häj,» skrek'a å skull just gär samm res mä en aen gôbbstacker, men da va dä nô, sôm hang sä fast i armen påmmä. »Släpp mä,» skrek'a å dängd'et i vägga. Da feck'a se att dä va Anna Lek, jänta mi, sôm ja hadd gjort så ill ve, å da klack dä te immä å ja ble sôm en skensk häst. Hva sôm senna skedd, dä vet ja int, för ja va blankt iffrå mä.

Men når ja kom temmä igän, låg'a långt ut på jale å grät. Yga va igänmurat påmmä, skael va sönnersläjen å näsa va ôppflôga sôm e väl jäsat brölimp.

Men tänk på di jäntan, d'ä allt nô unlitt mä dôm. För rässôm ja låg där, så satt Anna brevé mä å grät, ho åg, å tôrk blogen ur syna påmmä mä förklä.

»Gå dänna,» sa ja, »ja ha slag dä fördarfva — ja ä den varst lömmel, sôm finns