25
brännvinspegasen va immä. Dä va en gammel bonn där, sôm int dä ja vet hadd gjort mä ett kofén te urätt, men ja feck tag i kärn å slängd'en bål övver en bänk sôm en skinnfäll. »Häj,» skrek'a å skull just gär samm res mä en aen gôbbstacker, men da va dä nô, sôm hang sä fast i armen påmmä. »Släpp mä,» skrek'a å dängd'et i vägga. Da feck'a se att dä va Anna Lek, jänta mi, sôm ja hadd gjort så ill ve, å da klack dä te immä å ja ble sôm en skensk häst. Hva sôm senna skedd, dä vet ja int, för ja va blankt iffrå mä.
Men når ja kom temmä igän, låg'a långt ut på jale å grät. Yga va igänmurat påmmä, skael va sönnersläjen å näsa va ôppflôga sôm e väl jäsat brölimp.
Men tänk på di jäntan, d'ä allt nô unlitt mä dôm. För rässôm ja låg där, så satt Anna brevé mä å grät, ho åg, å tôrk blogen ur syna påmmä mä förklä.
»Gå dänna,» sa ja, »ja ha slag dä fördarfva — ja ä den varst lömmel, sôm finns
