sa dä »Jan» te'n iffrå e dörr. »Akt dä, Jan,» töckt'en dä sa.
Å tocka liklockt, sôm dä va. Men varst va dä, når frimureran skull ha storkalas, för da kom dä tock i dagen, sôm int kan utsäjs af en kristen mans tunga.
Men hvalls han först feck nys ôm barnätinga, dä ôrk'en int hôll töst mä.
Dä va en gang di hadd en tocken där stor kanaljation därôpp. Dä hadd komm storfôlk dit iffrå Örbro å Stockhôlm — å tjock å bre va di, sa'n — å fäll vet en hva den välmåga kom iffrå, välgodd onger ä inga fattimanskôst. Di, sôm ha bynnt på mä den matårninga, kan fäll int lätt bli, men urätt ä å förblir dä te ät barn.
Far min feck förståss spring te källern ätter putäler — kônsti putäler va dä, sa'n, gammel å nersmord va di, å far min trodd att dä va svafvelsyr å ammoniak i dôm, sa'n, för tocker vinputäler hadd'en för sin del allri sett.
Men så kom Lunngren å sa te'n, att'en skull tull fram en kagg, sôm stog bål i a
